söndag 20 mars 2011
Känner mig som ett vandrande spöke. Det går inte att beskriva hur ont det gör. Perfekt hade varit om man hade någon som kunde hålla om en och tycka synd om en. Men nu finns ingen sån, så romantiska komedi - filmer håller mig sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Senaste inlägg
Äldre inlägg
Startsida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar